Jag tog nyss en varm och skön dusch, det behövdes efter den här dagen. Stämningen i skolan idag var lite blandad. Ena stunden var det superglatt och jag skrattade så jag fick tårar i ögonen av Ellys och Nadias dålia pingvinskämt, och den andra var alla helt nere och tysta. Helkonstigt. Men jag fick godkänt, hyfsat nära VG faktiskt, på matteprovet jag gjorde i tisdags. Underbart!
Efter skolan skulle jag och Sona mötas upp i Slussen halv fyra. Eftersom jag slutade klockan två och var i Slussen halv tre tänkte jag att jag kunde skynda hem och hämta pengar till strumpbyxorna jag skulle köpa, istället för att sitta och vänta i en timme. Jag räknade ut att det skulle ta ungefär en halvtimme hem och en halvtimme tillbaka. Jag räknade helt fel. Jag kom till Slussen fyra, Sonas mobil var heldöd och jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Ringde hem till alla hennes tre hem och smsade med Hannah och Lovisa i hopp om att de skulle hjälpa mig. När jag vandrat runt och letat i en halvtimme efter Sona så gav jag upp. Jag åkte hem. Jag hade såna himla skuldkänslor över att stackars Sona fått suttit och väntat på mig och kanske fortfarande väntade, allt för att jag är så himla seg. Men när jag fick ett sms på telefonen som löd
"Hej hej Loppis:) Jag väntade till typ fyra sen åkte jag hem, haha är det lungt?"
Jag blev superglad över att hon inte suttit och frysit i väntan på mig, och kände en väldig lättnad i magen. Innan hade jag trott att det hänt henne något.

Den elfte februari händer två magiska saker. Det första är Mando Diao. Det andra är också Mando Diao. De ska ha två små spelningar samma dag. En på Bengans, och en på Debaser. Antagligen bara någon enstaka låt eller så men jag ser fram emot det så himla mycket.

Förresten, min lugg nuddar ögonbrynen nu. Den växer, halleluja moment! Fortsätter det i den här takten kommer jag vara ganska långhårig till sommaren iallafall. Då ska jag nog ge mitt hår en kyss!

Nu för tiden när man nästan åker skridskor överallt dit man ska så kan jag inte längta mer efter sommaren. Vägen från tunnelbanan till praktiken var snorhal. Helt täckt av is, ingen isfri fläck någonstans. Och där stog jag med mina converse som är helplatta. Folk gick på som vanligt, kanske lite försiktigare än vanligt, men inte som jag. Jag fick stanna upp flera gånger och hålla balans med armarna. När jag kände hur jag gled åt sidan, vägen lutar lite nämligen, så skuttade jag försiktigt upp på gräsmattan som inte var lika täckt. Men det var fortfarande ganska halt och det lutade där med, så jag kom ner på vägen igen på något vänster. Sen tog jag mig till gräsmattan igen och upptäckte att de sandat de andra vägarna, förutom just den jag gick på. Typiskt. Det är en riktig problemväg det där, förut var den heltäckt av lera. Även då gick jag i mina converse! Det är nog de skorna som aldrig passar bra i något väder. Förutom en ljummen sommardag kanske. Just nu tror jag inte jag är den enda som längtar efter sommaren. Ja, förutom Susanna på praktiken som faktiskt blev glad när det snöade. Men det övergick såklart till regn sen. När jag åkte hem slapp jag den där hemska vägen till tunnelbanan och tog istället direktbussen till Gullmarsplan.

Nu är tiden mogen för mig att sätta mig framför teven, ovanligt nog, och bara ta det lungt. Inte för att jag inte brukar ta det lungt annars men känslan av att veta att man tar det lungt och inte bara struntar i massa läxor är underbar.