Kom på att jag inte skrivit om mitt 2009 någonting. Men jag vet faktiskt inte riktigt vad jag ska säga om det året.
När jag kollar på den här internvjun med Sugarplum Fairy från 2008 känner jag bara att 2009 har varit kasst. Förutom Peace and Love och Popaganda självklart, det var verkligen höjdpunkterna på hela året. Och att jag fått så mycket nya vänner också. Men förutom det så känns det som att allting bara gått utför. Saker som legat och tickat i flera år har bara sprängts.
Två exempel, som för vissa kanske verkar helt totalt löjliga men som jag tycker är ganska viktiga, är Sugarplum Fairy och Mando Diao.
2008 var de verkligen på topp. Sugarplums publik på P&L då var helt sjuk. Alla skrek, vi blev helt överlyckliga av att Kalle hoppade ner framför oss och vi fick ta på honom, det blev slagsmål över en trumpinne och alla var helt freakade efter den konserten. I år var det kanske tre rader o sen folk som stog några meter bakom och bara kollade. Kändes helt overkligt och konstigt. Ett tag efter festivalen fick man veta att de tagit en paus från bandet, vilket också kändes helt overkligt och konstigt.
2008 låg Mando också på topp och Never seen the light of day hade släppts. 2009 släppte de Give me fire. Skitbra skiva tycker jag, men på nåt vis känner man på vissa låtar att det inte är helt och hållet dom. De blev ganska kommersiella vilket också gjorde att, iallafall jag, tyckte det kändes som de blivit ganska osäkra. Skivan blev visserligen något slags genombrott I guess, iallafall på vissa hörn, men den kändes också som en sak de inte gjorde av samma anledning som de tidigare skivorna. Utan mer av rastlöshet än av passion. Även om jag verkligen gillar skivan känner jag nu i efterhand att de kanske borde ha fortsatt i samma lugna men ändå flitiga tempo som innan och inte släppt The Malevolence, en B-sideskiva, strax därefter. För nu har även de tagit en paus, eftersom de blivit utbrända. Känns väldigt konstigt att mina två absoluta favoritband och idoler 2008 har gått o tagit pauser och blivit utbrända, samma år dessutom.
Hur löjligt det än låter så känner jag mig helt paralyserad av allt det här, eftersom de år 2008 var allt jag pratade om och lyssnade på. På något vis såg jag dom som odödliga människor, och att allt de gjorde var helt enkelt rätt och bra.

Förutom det så har det ju såklart funnits andra problem. Hela mitt år sög inte på grund av det där. Men familjeproblem, kärleksproblem, vänskapsproblem och hela den där truddelutten har också varit väldigt vajig. Allt har bara gått upp och ner och det mesta har bara gått åt helvete.
Så, när jag kommer titta tillbaka på år 2009 kommer jag tänka på: en fin början och ett fint slut av sommaren, och resten... Kunde varit så mycket bättre helt enkelt.

Nu ska jag tillägna mina två absoluta favoritband no matter what två bilder! puss på dom och hoppas allt går bättre 2010.





hejdå era kottar